Safe & Sound

Hemma igen. Skönare än någonsin att återvända till min älskade etta med balkong i Fredhäll. Denna sejour på psykakuten blev både kortare och angenämare än de (alltför många) tidigare. Se filmen "Stulna år". Det ska jag och min nyvunna vän L göra när hon blir utskriven. Vi delade inte bara rum, fick (o)seriösa skrattattacker tillsammans och hade liknande klädsmak. När vi båda sovit ikapp/vänt tillbaka dygnet hade vi, tro det eller ej, riktigt kul. Roligast var förstås när skötaren kom in vid tiotiden på kvällen och med glimten i ögat sa "Ursäkta, kan ni dämpa er lite? "; så bra får man uppenbarligen inte må på en observationsavdelning... Sämst var att vi inte fick gå ut och ta den där efterlängtade premiärglassen i solen i måndags.

På väg hem kände jag knappt igen stan. Var det bara inbillning, eller har varenda invånare blivit snyggare? Växthuseffekt eller bara vårkänslor, det är svårt att avgöra när det slås värmerekord var och varannan dag. Framför det rätt ruttna cafét "Russin" på Rålambsvägen radade vårfina flickor och pojkar upp sig.

Orkar snart inte förvånas över alla spännande möten, märkliga tillfälligheter och situationer jag ständigt råkar ut för. Det är underbart, men uttröttande. Känns som om jag de senaste sex åren samlat material till 3 böcker, en pjäs och sjuttioelva artiklar på ämnet psykisk ohälsa och behandlingsmetoder. Minst.
Och eftersom jag har kommit fram till att en människa trots allt bara kan genomföra ett visst antal idéer i sitt liv, tänker jag börja lyda Marias råd: "Sälj dem [idéerna] dyrt!". Halvt på allvar, halvt på skämt.

Well, well. Om ni ser en ljusblå skruttig cykel med tillhörande flicka på stan är det förmodligen jag.

Pussåkram.

Veckans present: LeMuhrs debutalbum "Generation destruktiv". Sjukt bra. (Även om jag förstås är mer än lovligt partisk.)