Söder om Söder

Livet, åh, livet. Ibland så inspirerande. Plötsligt ser jag möjligheterna. Konstigt nog sammanträffar detta alltid med besök på Södertörns Högskola. Kanske en bra idé att hänga mer där framöver. Just idag strålade högskolan i vinterglitter. För första gången i år blev jag bländad av solen. Det gav nästan en lite otäck känsla efter den mörka tiden. Men på en mikrosekund kändes fenomenet igen och det pirrade i hjärtnerven.

Soda, skoltidningen hade sunkat ihop en aning och blivit större och sladdrigare. Men innehållet var fortfarande helt ok. Jag ska nog se till att nästla mig in under våren.

Kursen "Kvinnoroller i religion och samhälle från flodkulturerna till senantiken", som jag ska ägna mig åt de närmaste fem veckorna verkar spännande. Vi var få kursdeltagare, så vi lär nog känna varandra rätt väl. Redan idag bondade jag med Malin och Mirja, två helreko unga damer. Dock ingen Ester idag. Hon är saknad. Ni får en bild i alla fall.

Ser fram emot: att bli social igen genom att träffa Irma och kanske Paula imorgon

Fruktar: Alliansens nästa drag

M-dag

Kall dag. Lång. Men bra på något sätt. Skönt att ta sig igenom de små puckelpistar livet preparerat under natten.

Ester blir mer och mer hanterlig ute. Jag har nog visat vem som bestämmer nu. Hehe. En terrier är en terrier. Det går inte att bara be snällt. Men när hon går fint får hon duktigt med cred. Inne på kontoret vill hon helst sitta i mitt knä. Mysigt, men lite svårarbetat. Så gång på gång visar jag att hon kan lägga sig på sin mysiga hemma-handduk. Och en stund senare hörs välbekanta och hemtrevliga snarkningar.

Om ungefär tolv timmar är det upprop på Södertörn-kursen. Åh så skönt att få använda det där under skallbenet igen. Fem poäng är fem poäng.

Peace out.

Kurera sig

Jag har inte gått utanför dörren på ett och ett halvt dygn. Lever på P1 och P3, diverse soppor, frukt och hostmedicinen Cocillana-Etyfin. Vid närmare granskning visade sig den innehålla etylmorfinhydroklorid. Whoa! Det om något ska väl dämpa hostan.

Jag kan stolt meddela att jag nu uppdaterat mitt populärkulturella kapital genom att se första säsongen av "Desperate Housewives". Och ja, även jag blev förtrollad av dessa uppenbarelser. Kanske särskilt av Gabrielles skrupelfria men ändå logiska handlande. Vi är nog så olika man kan vara. Men åh, vad jag önskar att jag kunde leverera lika dräpande avskedsrepliker!

Att se fram emot: Andra delen av F!-dokumentären i SVT ikväll. Första delen var riktigt rafflande faktiskt.

Imorgon: vanligt jobb med hundbonus.

Shout out for Howlin' Pelle

Men herregud jag vill ha den mannen! Så skönt släpig dialekt, grymma punchlines som man bara skrattar mer och mer åt och hans timing är inte av denna världen.
Jag syftar givetvis på Howlin' Pelle Almqvist, som var värd på P3-Guld galan, sänd i tv-version i onsdags. Det var även kul att se alla radioprofiler i verkliga livet. Christer, t ex, var inte alls som jag tänkt mig. Men ändå alldeles, alldeles underbar.

Jävla nötter!
Djurskyddsmyndigheten läggs ner. Regeringen- Sverige 1-0. All forskning om alternativ till djurförsök läggs ner. Sverige är i princip den enda nationen som har forskare intresserade av detta. Och då denna typ av forskning inte är kommersiell är den beroende av statliga anslag.
15-20 miljoner per år är inte mycket i forskningssammanhang, om man kan förhindra att tusentals försöksdjur slipper lida. REACH, ett nytt kemikaliedirektiv från EU, kommer att kräva utvidgade tester av alla kemikalier framöver. Så även om inte ansvarige minister Eskil Erlandsson (c) har haft smådjur av typen tamråtta/marsvin /kanin kanske t o m han kan tycka att det är värt priset?

Bonusidioti

Alliansens bostadspolitik gör att färre studentbostäder troligen kommer att byggas i Stockholm, varnar SSCO. I en kommentar hänvisar ansvarige ministern till...jobbavdraget! De flesta studenter arbetar extra och kommer därför att få en bättre ekonomi går resonemanget. Men har inget berättat för karln att 20 poängs högskolestudier motsvarar minst en heltidstjänst i arbetsinsats? Ska man nu dessutom bli tvungen att jobba extra? Jag börjar förstå det där med "Sveriges nya arbetarparti". Arbeit macht frei, liksom.

Långt borta och nära

Igår tisdag var det premiär för mig som Esters dagmatte. Fem i nio skulle hon hämtas och jag medger att jag var lite nervös. Bullterriern är ju inte känd för att vara den lättsammaste rasen alltid. På väg från matte A fick jag uppleva hur en bulle tvärsätter sig. Vägrar att gå. Istället får jag förorättade blickar när jag försöker dra i kopplet. Hmm...vad göra? Man vill ju inte börja släpa damen på isgatan såhär första dan direkt. Lite godis fick henne att gå några få meter till. Men det fick bli att ta till alla trix: böna och be, bära och ta i med hårdhandskarna. Till slut var vi hemma hos mig i alla fall. När lilldamen somnade i mitt knä och behagfullt snusade var det ändå så värt det.

Kampen fortsatte idag, då det var om möjligt ännu kallare på morgonen. Ester tyckte uppenbarligen att det var sinnessjukt att gå ut IGEN när hon precis kommit in i porten till mattes kontor. Det torkade levergodiset som jag lockade med åt hon glatt upp. Innan hon bestämt satte sig på rumpan igen och gav mig Blicken. När vi efter 20 minuter kommit ungefär 100 meter svalde jag min stolthet och ringde till matte A.
- Vad ska jag göra? Hon vill verkligen inte gå och båda fryser så. Ska jag visa vem som bestämmer och dra, eller kommer hon att hata mig för alltid då?
Förnuftiga A svarade att jag fick göra som jag tyckte kändes bäst, hon litade på mitt omdöme.
Så vad göra? Med 14-kilosklumpen i famnen stapplade jag till ettans buss.

Annat som uppfyller mina tankar just nu är de groteska förslag vår nya regering lägger fram varenda vecka. Igår berättade SVT:s Kulturnyheterna att teatrarna som just fått tillbaka pengar som de betalat för mkt i moms, nu har fått sparkrav från Statens Kulturråd på motsvarande summor. Till exempel är Folkoperans nästa satsning i fara. Bäva månde alla kulturkoftor. Streberrandig är den nya svarta polon.

Yr-vaket

Jag somnade till sittandes i soffan och vaknade till vinter. Balkongräcket har ett decimetertäcke av fluffig snö. Är det någon som skrattar åt oss nordbor nu eller? Ja, för inte har vi köpt varma vinterskor. Och tusentals människor får vackert sitta strömlösa i veckor för att de giriga elbolagen är oproffsiga/investeringsovilliga. Det känns som om sådant borde gå att lösa nuförtiden. Bredbandsel?

Dagens ljuspunkter: chatta med msn-vännen Jonas och att bli ordinerad kuckelimuck-medicin av Maria. Fungerar bättre än Bisolvon.

Hälsning från sanatoriet

Har nu utökat medicinförrådet med diverse halspreparat. Hoppas det hjälper. För man blir ju snabbt knäpp av att slugga omkring i sin etta, iklädd febersvettiga mjukiskläder, drickandes blåbärssoppa i sin ensamhet. I sådana stunder tänker jag att hela poängen med förhållanden är att ha någon som tycker synd om en när man är sjuk.

Ja, den här veckan blev något av ett antiklimax. Jag hade sett fram emot att ta hand om miniatyr-bullterrien Ester, men fick beskedet att hon kanske inte får hänga med på jobbet under den ynka dag jag ska jobba per vecka framöver. Men än är inte hoppet ute! Såväl ägarna, A & A, som jag, vill hitta en lösning.

Klagomuren fortsätter: varför kan inte alla turister på jobbet bara krossa myten om att sydeuropéer är sådär charmigt relaxed? Istället för att ringa och be om "a bed and breakfast from tomorrow". (Ja, ni läste rätt, chefen har fått mig att arbeta hemifrån eftersom hon själv semestrar på Kanarieholmarna.) Visst, jag har ett servicejobb, men det finns gränser. När det sista vidarekopplade samtalet inkom vid halv nio-snåret på kvällen sa jag, kanske lite väl bryskt, att vi har stängt. Återkom på måndag.

Nåja, nu är det TV-soffan som gäller. Nya tag nästa vecka. Ciao.

Det gör ont

Gårdagskvällen var ett enda långt snyftande över nonchalanta pojkar och livet i allmänhet. Men det fungerar ju oftast som att genomlida ett gammalt grekiskt drama - efteråt är man märkligt renad. Inser att jag måste koncentrera mig på annat än mitt hjärtas slag för att inte bli en mänsklig disktrasa.

Som...bibliotek till exempel. Jag släntrade in på Hornstull idag och kom ut med en 6-7 CD-skivor, "Finding Neverland" med favoriten Depp på DVD, en bok om kvinnohistoria samt en roman av en dam vid namn Banana Yoshimoto.

Av någon anledning står Idrottsgalan på i bakgrunden här i mitt vardagsrum. Fast jag varken är intresserad av sport eller att se töntiga Kristina Kaspersen i galastass. Men okej, de slängde ju in Darin i smoking, så helt bortkastat var det ju inte. The beauty of Blackeberg sjöng sämre än vanligt men var ändock så...fin. Dessutom är Sanna Kallur värd all respekt för att hon sprang ifrån alla andra i VM i Göteborg.

Jag längtar efter: att bli överraskad

Gladaste nyheten: Le Muhr spelar på Kägelbanan snart

Konstigaste stormkonsekvensen: en massiv tall bröts av på min gata

Sömndag

Sömnigaste söndagen på länge. Dödsstormen viner utanför knuten. Snön förblindade mig på väg hem från fikan hos Hanna i Björkhagen. Som två små björnar halvt i ide låg vi under filtar i varsin soffa och småpratade. Det är sådant som söndagar är till för.

Ester, miniatyr-bullterriern, ska bli min daghund! Hon golvade mig totalt med sin charm i lördags. I parken på lilla promenaden fick hon bullefnatt och hoppade runt som en toka för att få igång en trög gammal pudeltik. Jag har aldrig sett en korsning mellan hare och hund, men nu anar jag hur den skulle kunna te sig.

En ovanlig vecka önskar jag er.

Definitionen av fem-i-tre-ragg

Kanske inbillar du dig att urtypen för ett så kallat fem-i-tre-ragg är en vinglig kille i Cheap Monday-jeans, som i kön till Debbans garderob försöker övertala dig att dela säng med honom i natt. Eller tvärtom. Men den villfarelsen kan jag snabbt ta ur dig. Fem-i-tre-ragget finns på näst sista Hässelbytåget, heter Markus och har just supit sig full på Kelly's för första gången på tre månader. Detta för att fira att han köpt en egen lägenhet i Bromma. Han är sleten av all renovering. Han frågar dig tre gånger var du bor. För säkerhets skull frågar han också var du ska gå av. Han somnar och tappar ciggpaketet på golvet. Han får en godnattkram. Man kan ju inte annat än beundra snubbens timing. 02.55. Trumvirvel.

Äntligen i ekorrhjulet igen

För några år sedan skulle jag nog ha skrattat dig rätt upp i ansiktet om du påstått att jag idag skulle vara glad över att ha ett Svensson-liv. Då var allt som gällde att emigrera till New York, Paris eller åtminstone dra till Malmö. Kanske bli kulturproducent, ha eget företag och så småningom nå en position som genererade inbjudningar till varenda teaterpremiär i stan. Tjena. Allt det där låter ju fint. Men när man närmar sig pudelns kärna urskiljer i alla fall jag två saker som är viktigare än något annat för att vara nöjd med tillvaron. Nämligen bra vänner och god hälsa. Och i dagsläget har jag båda två. Och det är jag jävligt tacksam över. Ni som känner mig vet att det inte har varit någon picknick med nummer två på listan.
Men nu sitter jag där, på ett kontor med headset och allt. Och varje morgon på fyran är det med tillfredsställelse jag konstaterar att minsann, jag kom upp idag med.

Att det sedan är fredag kväll och mycket kul väntar i helgen gör att jag inte kan låta bli att yla med som en marskatt till musiken, för tillfället Dixie Chicks. Löjligt nog (för er som läste gårdagens inlägg) drömde jag i natt värsta ingående drömmen om Jonas Karlsson, där vi spelade i samma pjäs. Önskedrömmar, anyone?

Håll alla tillgängliga tummar för att jag får bli miniatyr-bullterriern Esters dagmatte.

Vi ses i verkligheten.

Åt helvete med förnuftet

Jaha, då har man varit på Dramaten igen. Hade i och för sig nästan glömt bort att jag hade biljetter, eftersom de bokades någon gång i höstas. Publiktrycket är alltid stort när Ahlstedt och Endre är med. Men jag var mer lockad av de två Jonas (Malmsjö/Karlsson) som spelade sönerna i O'Neills "Lång dags färd mot natt". Och gosse, jag blev inte besviken. Hela kvartetten lyste. Nästan tre timmar ångest, men även ett och annat igenkännande skratt. De fick mycket applåder och det var de värda. Rätt tragiskt dock att det stod i programmet att pjäsen var självbiografisk. Knarkande, supande och ett evigt grävande i skuld och skam.

Funderar på att skriva till Jonas Karlsson igen. När jag gjorde det för sex år sedan var det för att be om en intervju till mitt fanzine. Nu skulle jag nog inte dölja att det i själva verket är ett beundrarbrev. I och för sig lovade han ju mig en intervju om ett tag, eftersom han just då kände sig väl exponerad i media-strålkastarljuset. Sex år senare. Kanske dags att casha in den där intervjun?

På hemvägen plöjde jag ett gammalt Rocky-album som jag inte hade läst ännu. Man kan ju inte göra annat än skratta högt för sig själv. Den karln sätter verkligen fingret på vad som kännetecknar vår generation. Vår statusjakt samtidigt som vi anstränger oss blå för att verka så avslappnade hela tiden.

Daniel Björk försöker i Rodeos decembernummer bringa något slags reda i svenskarnas påstådda trendkänslighet. Detta genom att ställa frågor till en massa proffstyckare som Strage/Rabe/Virtanen. En teori är att vårt lillebrorskomplex, som det avlägsna landet nära Nordpolen utan erfarenhet av vare sig krig eller andra katastrofer, skulle ha gjort oss identitetslösa och benägna att överkompensera. Att hela tiden vara lite bättre, lite mer insatta. Vet inte om det stämmer, men det var en intressant artikel.

Rubriken är ett citat från pjäsen. Fortsättningen lyder: vi är sjuka i huvudet allihop.
Det om något skulle ju kunna vara en tröst.

Original-Daniel och andra

De senaste åren har varit så fulla av Daniel att jag känner att jag måste skriva av mig. Vad är det med detta namn? Hebreiska för "Gud är (min) domare" påstås det när jag googlar. Faktum är i alla fall att det i den sena 70-talist/tidiga 80-talistgenerationen ofta fanns minst en i varje klass. Tydligen har populariteten ökat ända sedan 60-talet för att peaka runt 1992, då var femte nyfödd kille döptes till Daniel. Och av alla Sveriges kommuner är det Stockholm som toppar Daniel-listan.

Överallt stöter jag på dem. Flirten i ICA-butiken för något år sedan. Polisstudenten som visade sig vara fotfetischist. Meilins hippa pojkvän under ett antal år. Två av vandrarhemskollegornas stadiga sambos. Och så han, den fine, med storpudlarna Russin och Socker. Fast han var inte intresserad. Tough luck. Den nye bekantskapen som har sällsynt sinne för ordning. Ungreporter- Daniel förstås, som inte överraskande förvandlats från pojke till en världsvan och stilig man med sambo under åren vi inte setts. Och så geniet Daniel, som uttalar sitt namn lite annorlunda samt är lite egen och mystisk. Han har dock äntligen vågat lämna borgen på Reimers för att bli filmare i Danmark.

En rolig anekdot handlar om basisten i indiebandet LeMuhr. Hon hade ett tag så många Danielar i rad att kompisgänget började hitta på prefix. Den förste fick heta Original-Daniel. Sedan följde fler i raden. Men originalet var som vanligt bäst. Enligt mig.

Det var nog inte så konstigt att BD blev så stort.
Alla gillar Daniel.