Långt borta och nära

Igår tisdag var det premiär för mig som Esters dagmatte. Fem i nio skulle hon hämtas och jag medger att jag var lite nervös. Bullterriern är ju inte känd för att vara den lättsammaste rasen alltid. På väg från matte A fick jag uppleva hur en bulle tvärsätter sig. Vägrar att gå. Istället får jag förorättade blickar när jag försöker dra i kopplet. Hmm...vad göra? Man vill ju inte börja släpa damen på isgatan såhär första dan direkt. Lite godis fick henne att gå några få meter till. Men det fick bli att ta till alla trix: böna och be, bära och ta i med hårdhandskarna. Till slut var vi hemma hos mig i alla fall. När lilldamen somnade i mitt knä och behagfullt snusade var det ändå så värt det.

Kampen fortsatte idag, då det var om möjligt ännu kallare på morgonen. Ester tyckte uppenbarligen att det var sinnessjukt att gå ut IGEN när hon precis kommit in i porten till mattes kontor. Det torkade levergodiset som jag lockade med åt hon glatt upp. Innan hon bestämt satte sig på rumpan igen och gav mig Blicken. När vi efter 20 minuter kommit ungefär 100 meter svalde jag min stolthet och ringde till matte A.
- Vad ska jag göra? Hon vill verkligen inte gå och båda fryser så. Ska jag visa vem som bestämmer och dra, eller kommer hon att hata mig för alltid då?
Förnuftiga A svarade att jag fick göra som jag tyckte kändes bäst, hon litade på mitt omdöme.
Så vad göra? Med 14-kilosklumpen i famnen stapplade jag till ettans buss.

Annat som uppfyller mina tankar just nu är de groteska förslag vår nya regering lägger fram varenda vecka. Igår berättade SVT:s Kulturnyheterna att teatrarna som just fått tillbaka pengar som de betalat för mkt i moms, nu har fått sparkrav från Statens Kulturråd på motsvarande summor. Till exempel är Folkoperans nästa satsning i fara. Bäva månde alla kulturkoftor. Streberrandig är den nya svarta polon.