Åt helvete med förnuftet

Jaha, då har man varit på Dramaten igen. Hade i och för sig nästan glömt bort att jag hade biljetter, eftersom de bokades någon gång i höstas. Publiktrycket är alltid stort när Ahlstedt och Endre är med. Men jag var mer lockad av de två Jonas (Malmsjö/Karlsson) som spelade sönerna i O'Neills "Lång dags färd mot natt". Och gosse, jag blev inte besviken. Hela kvartetten lyste. Nästan tre timmar ångest, men även ett och annat igenkännande skratt. De fick mycket applåder och det var de värda. Rätt tragiskt dock att det stod i programmet att pjäsen var självbiografisk. Knarkande, supande och ett evigt grävande i skuld och skam.

Funderar på att skriva till Jonas Karlsson igen. När jag gjorde det för sex år sedan var det för att be om en intervju till mitt fanzine. Nu skulle jag nog inte dölja att det i själva verket är ett beundrarbrev. I och för sig lovade han ju mig en intervju om ett tag, eftersom han just då kände sig väl exponerad i media-strålkastarljuset. Sex år senare. Kanske dags att casha in den där intervjun?

På hemvägen plöjde jag ett gammalt Rocky-album som jag inte hade läst ännu. Man kan ju inte göra annat än skratta högt för sig själv. Den karln sätter verkligen fingret på vad som kännetecknar vår generation. Vår statusjakt samtidigt som vi anstränger oss blå för att verka så avslappnade hela tiden.

Daniel Björk försöker i Rodeos decembernummer bringa något slags reda i svenskarnas påstådda trendkänslighet. Detta genom att ställa frågor till en massa proffstyckare som Strage/Rabe/Virtanen. En teori är att vårt lillebrorskomplex, som det avlägsna landet nära Nordpolen utan erfarenhet av vare sig krig eller andra katastrofer, skulle ha gjort oss identitetslösa och benägna att överkompensera. Att hela tiden vara lite bättre, lite mer insatta. Vet inte om det stämmer, men det var en intressant artikel.

Rubriken är ett citat från pjäsen. Fortsättningen lyder: vi är sjuka i huvudet allihop.
Det om något skulle ju kunna vara en tröst.