Original-Daniel och andra

De senaste åren har varit så fulla av Daniel att jag känner att jag måste skriva av mig. Vad är det med detta namn? Hebreiska för "Gud är (min) domare" påstås det när jag googlar. Faktum är i alla fall att det i den sena 70-talist/tidiga 80-talistgenerationen ofta fanns minst en i varje klass. Tydligen har populariteten ökat ända sedan 60-talet för att peaka runt 1992, då var femte nyfödd kille döptes till Daniel. Och av alla Sveriges kommuner är det Stockholm som toppar Daniel-listan.

Överallt stöter jag på dem. Flirten i ICA-butiken för något år sedan. Polisstudenten som visade sig vara fotfetischist. Meilins hippa pojkvän under ett antal år. Två av vandrarhemskollegornas stadiga sambos. Och så han, den fine, med storpudlarna Russin och Socker. Fast han var inte intresserad. Tough luck. Den nye bekantskapen som har sällsynt sinne för ordning. Ungreporter- Daniel förstås, som inte överraskande förvandlats från pojke till en världsvan och stilig man med sambo under åren vi inte setts. Och så geniet Daniel, som uttalar sitt namn lite annorlunda samt är lite egen och mystisk. Han har dock äntligen vågat lämna borgen på Reimers för att bli filmare i Danmark.

En rolig anekdot handlar om basisten i indiebandet LeMuhr. Hon hade ett tag så många Danielar i rad att kompisgänget började hitta på prefix. Den förste fick heta Original-Daniel. Sedan följde fler i raden. Men originalet var som vanligt bäst. Enligt mig.

Det var nog inte så konstigt att BD blev så stort.
Alla gillar Daniel.