En sån där känsla som kan komma över en ni vet. När man råkar böja huvudet bakåt, ser trädgrenarnas mörka spetsmönster mot himlen och finner livet mer än okej. Det är tur att såna stunder finns.
Igår en bekants förflugna ord, just innan vi skildes åt. "Glöm inte att du är en fin människa. Det är viktigt."
Hjärtat blev varmt.
Ikväll ser jag "Babel" på Grand. Och längtar efter någon att hålla i handen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar